Om rasens ursprung har man inte så många säkra uppgifter, men många rimliga antaganden. När kynologerna bringade ordning i de ungerska raserna, så fanns där en tredje vallhund. Enligt undersökningar förekom denna hund inom ett mycket vidsträckt område i Ungern, i Transsylvanien, i Erdelyben och även i områden i dåtida Sovjetunionen. På grundval av utseendet är man säker på att den är släkt med den Kroatiska vallhunden - Hrvatski Ovcar. Med andra ord stödjer mudins utbredda förekomst uppfattningen att rasen har funnits i Ungern sedan mycket länge. Enligt vissa antaganden fanns denna hundtyp i Pannonien (den slätt som delas av Ungern, Österrike och tidigare Jugoslavien) redan under antiken, alltså långt innan kuman-stammarna kom dit i mitten av 1000-talet med sina egna hundar. Mer "officiellt" anges det att rastypen har funnits sedan 17-1800-talet. Hos vissa individer kan man fortfarande också se släktskapet med de båda andra ungerska vallarna: pumi och puli. Inblandning av Altdeutscher Schäferhund har också diskuterats.

Denna tredje vallhund blev Dr Dezsö Fényes intresserad av, och gav namnet mudi. Han var museidirektör i staden Balssagyarmat och även kynolog. Han bedrev uppfödning och organiserade stambokföring av rasen i 30 år. Efter honom har rasen fått sitt latinska namn är Canis Ovilis Fényesi. Andra entusiaster var Emil Raitsits och Csaba Anghi. Rasen godkändes och fick sin första ungerska standard 1936. Sedan kom andra världskriget emellan och en stor del av den registrerade mudistammen utplånades. Genom flera entusiasters ( bl a Zoltan Balássy) arbete så kunde rasen påbörja sin återhämtning. Den standard som togs fram efter kriget hade som utgångspunkt ett fåtal individer och innebar att den angivna storleken blev mindre och att de flesta färgerna gick förlorade. Så småningom blev det dock uppenbart att flertalet av de färger som beskrivits av Dezsö Fényes fortfarande fanns kvar, och nu också finns med i standarden.

Flest mudi finns givetvis i hemlandet, men inte ens där är den särskilt vanlig. Fortfarande finns en stor del av hundarna (helt utan vare sig stamtavlor eller registreringsbevis) ute på den Ungerska landsbygden som oumbärliga hjälpredor hos herdar och lantbrukare för att valla boskap, får och svin, som vaktare av hus och egendom, som skadedjursbekämpare och jaktkamrat. Dess viktigaste uppgift var (och är) som vallhund och då framförallt som fösande sådan. Stamboken är fortfarande öppen, och man kan därför godkänna bokskapsuppfödarnas hundar, vilka placeras i ett B-register. Därav är rasen ännu inte enhetlig i typ. I Ungern finns idag 20-30 aktiva uppfödare och det registreras årligen ungefär 200 valpar.

Entusiasmen är stor, och rasen börjar få spridning utanför hemlandets gränser. Skandinavien (fr a Finland), Holland, Frankrike och Tyskland är på god väg att bygga upp sina mudi-stammar. Rasen finns i mindre antal även i andra länder: Österrike, USA och Canada.

I Sverige registrerades den första mudin 1979, då kennel Wulcanos importerade en tik från Finland, och något senare även en hane från Ungern. Ytterligare avelsmaterial har importerats från Finland, Ungern och Holland. Parning har skett i Finland, Tyskland, Tjeckien och Holland. Flertalet mudi i Sverige tillbringar sina liv som aktiva familje- och sporthundar. Framtiden ser förhållandevis ljus ut för rasen. Den stora utmaningen är att bredda den alltför smala avelsbasen.